Anatomi-71

INTERVJU FRÅN COW MAGAZINE #8

Varför har ni så bra texter? Det är ju inte riktigt de gamla ”krig är skit”-texterna som avhandlas utan lite mer välskrivna alster. Lägger ni mycket tid på att skriva eller kommer det av sig självt?

Limpan:
Hmm. Angående om texterna är bra eller inte, så låter jag det vara upp till andra att bedöma, men det är förstås kul om du gillar dom. Att det inte blir några ”krig är skit”-texter beror på att det känns lite väl uppenbart och därmed tråkigt. Inte så mycket att diskutera liksom, det blir som valkampanjer med valspråk i stil med ”vi vill ha det bättre” - Fan, typiskt, jag som ville ha det sämre!

Att våra texter blir som de blir antar jag beror på en kombination av en obstinat och halvneurotisk läggning, plus att ”inspirationen” i regel kommer från helt andra håll än andra punkband. Tycker det är jävligt tröttsamt och onödigt med klyschor för klyschornas skull... Därmed inte sagt att det är något fel i att skriva texter om krig, se på Bolt Thrower...

”Det är bara svinen som hörs” säger ni. Är det mest idioter som syns och hörs i media och på internet? Vad kan ni tänkas ha för exempel där?
 
Limpan:
Jo... 2000-talet har ju så här långt varit extremt präglat av egoistisk individualism, både politiskt och kulturellt. Det blir liksom bara konsumtionshets, självhävdelse, fördomsfulla plattityder och pannkaka av alltihop. Bara för att det är töntigt att vara PK så kan man säga vilken skit som helst, hur talanglöst som helst. Allt handlar om att få strålkastarljuset på det egna egot och resultatet blir i regel helt under all mänsklig civilisations värdighet. Exempel? Stael von Holstein, Alex Schulman, Filip och Fredrik. Hipster-asen på Vice och Nöjesguiden. Svensk artistelit. Det finns så jävla många...
 
Tror ni det kommer bli värre i framtiden eller kommer folk att tröttna? Redan nu verkar det som om det är lite ”inne” att inte bry sig om allt sånt där.

Limpan:
Jo, du har säkert rätt, sånt där brukar ju gå i vågor, trender och motreaktioner... Samtidigt så är ju det där bara ett av flera symptom på den individualistiska människosyn som präglar det mesta här i västvärlden. Ett samhällssystem skapar väl den typ av människor som det förtjänar och så länge man belönar och uppmuntrar egoism så kommer nog folk att i stor utsträckning formas efter det, oavsett vilka former det tar sig...?
 
Är ni ena allvarliga jävlar? Personligen tycker jag att allvaret i texterna är bra och inte så pretentiöst som det lätt kan bli. Förutom ”Sgt Peppers…” från senaste plattan, så är det ju många ordentliga texter. Hur ser ni på blaj-texter överhuvudtaget? Spelar det nån roll när man ändå inte hör vad ni skriker?
 
Limpan:
Allvarliga jävlar? Nja, tveksamt, vi är ganska tramsiga. Pretentioner är dock coolt, så länge man kan leva upp till dom. Ser egentligen ingen motsats mellan allvar och trams, folk som inte kan skämta om sitt eget allvar har förmodligen inte förstått vad det är de egentligen vill ha sagt från första början.
 
Däremot tycker jag att texterna spelar en stor roll. Inte för att jag tror att man kan upplysa folk och frälsa världen, utan helt enkelt för att en schysst text kan förhöja en schysst låt på samma sätt som ett bra gubbriff eller en grym sångare. Sedan behöver ju inte det innebära att man sitter med pannan i djupa veck och pratar Samuel Beckett hela dagarna...
 
Behöver man ändå hålla sig till vissa begränsade ämnen när man lirar hård musik som ni gör? Hur tror ni då att till exempel Di Levas texter om fåglar och andlig kärlek hade fungerat med er musik?
 
Limpan:
Det finns ju band som kör den sortens lyrik, i Göteborg finns ju Goo som uteslutande kör med kärlekstexter.... Såg för ett tag sen även Ein Swei Die live, vilket var skitbra - deras texter handlar bara om grejer de gillar, i motsats till de klassiska klagtexterna.

Vissa kanske tycker det blir plojigt, men att bara vältra sig i misär har ju inget värde i sig... Att våra texter i regel är så jävla griniga och gnälliga är ju en reaktion på den glättighet och yta som dominerar samhället i övrigt, men glada kärlekstexter kan ju också vara en motreaktion; mot uppgivenheten och ”allt är skit”-tjatet som finns i punksvängen... Vad som passar eller inte handlar nog mer om HUR man skriver, än om vilka ämnen man skriver om... Men visst, det kan lätt bli pinsamt när folk försöker för mycket, oavsett vilket håll man drar åt...

Hur stor betydelse det har att folk tar sig tid till att läsa texterna, är det synd när folk bara laddar ner tiotusen låtar och kanske inte ens vet vilket band de lyssnar på?

Limpan:
Jag tycker det är skittråkigt när folk bara laddar hem en massa mp3 och skiter såväl texter som vilket band man lyssnar på, men vad ska man göra? Vi kan knappast kräva att folk ska vara intresserade av oss, och att gå omkring och vara irriterad på kids som inte fattar något tar för mycket energi. Jag har viktigare saker för mig; matlagning, disk etc.

Självklart måste jag fråga vad ni har för relation till Discharge?

Limpan:
Hörde Discharge första gången någon gång tidigt 90-tal, Pär hade köpt ”Apocalypse Punk Tour”-plattan med bland annat Exploited och Anti-Nowhere League; tror även att Chron gen och Anti pasti var med, liksom Discharge. Jävlar vad man tyckte det var hårt, förmodligen för hårt för vad man pallade på den tiden. Minns dock att jag hade ”Never again” på ett blandband som jag tyckte var svinbra.

Pärra:
Köpte "Apocalypse Punk Tour" plattan, som för övrigt var min första cd-skiva, i början av -92 någon gång. På den tiden var typ Exploited det hårdaste man hade hört så man blev nästan lite rädd när första Discharge-låten gick på. Man tyckte det var superbrutalt och rått! Slänger än idag på Discharge-plattorna titt som tätt. Dom gamla dvs, det nya är pisstråkigt...

Limpan:
Jag tycker helt klart Discharge är ett av de bästa hardcorepunkbanden genom tiderna, även om den härmaps-hysteri som följde efteråt känns rätt tjatig. Meanwhile är i och för sig fortfarande är ett superband. Däremot tycker jag personligen att dagens Discharge med Rat på sång är skitträligt.

Era skivomslag är ju även ganska ”opunkiga”, snarare flummiga. Vart kommer dessa omslagsidéer ifrån?

Limpan:
Jo, folk säger det, men vad är då punk? För mig ligger inte punkens grundidé i nitar och knasiga frisyrer, men kanske är det så folk vill ha det. Det är väl någon obstinat störning som jag har, att jag vill gärna göra tvärtom vad ”reglerna” säger, bara för att demonstrera för mig själv att gränserna inte behöver vara så jävla snäva i fråga om allting. Kanske fanns det för femton-tjugo år sedan en poäng i att göra ett statement med genretypiska omslag, men vad fan, att ännu en gång använda Discharge-typsnittet till sin bandlogga känns mest som ett billigt marknadsföringsknep. A-71 har aldrig handlat om att försöka kopiera några poser eller någon image, även om jag är helt övertygad om att vi hade sålt dubbelt så mycket skivor om vi hade valt att ha gasmaskar och dödskallar på omslagen istället... Idéerna? De kommer ifrån hjärnan.

På er hemsida skriver ni att ni ”inte följer genrens regler”, vad syftar ni på då? Är det punkpolisernas lagar ni menar? Om man läser igenom era texter känns det ibland som om ni säger det som många andra inte riktigt vågar säga. Punkscenen är väl ganska trångsynt egentligen?
 
Limpan:
Äsch... Vad ska man säga? Vi försöker väl blanda in lite andra grejer i soppan, och göra saker för att det känns kul och inte för att det ”ska vara” på ett visst sätt, men det gör oss kanske inte särskilt unika? Finns säkert många band som resonerar så. Vi blir dock ofta missförstådda eftersom vi gillar att driva med oss själva och de förväntningar som finns på band i största allmänhet. Jag kan bli trött på historielösa självutnämnda besserwissers som tror att punk per definition måste vara utstuderat korkad och förenklande.
 Visst finns det mycket hyckleri inom punkscenen, men det finns ju inom alla scener och inom samhället i stort; folk har ofta större krav på andra människor än på sig själva. Jag kan tycka det är synd att allting är så jävla uppstyltat och skitnödigt, det finns ju så mycket mer som är intressant i livet. Efter att ha lyssnat på punk i snart 20 år, så är det kanske inte så konstigt att man gillar snöa in på mer udda grejer; att problematisera och krångla till det.
 
Bryr ni er överhuvudtaget något om själva punkscenen mer än den del där ni råkar befinna er?

Limpan:
Jo... det tycker jag väl man kan säga att man gör, absolut. Man går ju på en hel del spelningar och försöker stödja band man gillar genom att köpa deras skivor osv. Tycker det är grymt med folk som engagerar sig i att skapa någon slags alternativ nisch som ligger utanför mittfåran, men min poäng är bara att det är oviktigt om man springer runt och kallar sig för ”punkare” eller inte. Det väsentliga är väl hur man beter sig och vad man vill uppnå i praktiken, sen om folk kallar sig hippies, AOR-hårdrockare eller anarkocrustpeacepunkveganfeminister - det är ju bara olika sätt att signalera grupptillhörighet.
Tror det är bra att vrida lite på perspektiven ibland och inte bara hålla sig till den egna klubben, både musikaliskt och socialt... Bara en sån simpel sak som att man börjar se mer tjejer som spelar i band osv är ju grymt... Det kan lätt bli lite sektvarning med bara en massa svartklädda karlar som är intresserade av krig och annat grabbigt...

Vad uppskattar ni för folk inom punksvängen?

Limpan:
Följande personer uppskattas av Anatomi-71: 1. Kedfelt, 2. Christer Elgh, 3. Putte Karens... Nej men ärligt talat... inte helt säker på att jag fattar frågan rätt, men är folk schyssta och något sånär vettiga så är väl det tillräckligt? Det är kanske enklare att säga vilka man inte gillar, typ dryga rockstjärnetyper och allmänt osympatiska jävlar... Folk som tippexar ”Björnes Magasin” på skinnpajen och ska hålla på och kladda med piss och sånt där...

Mera frågor om texter, ni verkar besvikna på de människor som vill ställa upp för ”scenen” men bara super och svinar när allt kommer till krita. Hur ser ni på det där?

Limpan:
Vi vet ingenting om ”scenen”. Vissa människor är schyssta, andra inte. Vilken subkultur folk tillhör är rätt oviktigt. Det hade dessutom varit ett jävla hycklande från vår sida om vi skulle vara besvikna på folk som super och svinar, vi är nog inga goda exempel själva. Du kanske syftar på låten ”Slutstation/Snutstation”? Den är inte menad att vara moraliserande, utan handlar bara om vad sorgligt det är när man ser toppenbra människor försvinna in i tungt missbruk, samtidigt som hipster-as som aldrig tagit en öl för mycket sitter och gapar om hur jävla coolt det är med sprit och knark.

Hade inte ni med en låt på den outgivna hyllningen till The Kristet utseende ”Hits from the holk”? Vad var det där egentligen för ett projekt?

Limpan:
Jag vet inte, du tycks veta mer än jag? Det stämmer att vi spelade in en TKU-cover, men det här är skitlängesen. Vi gjorde mycket dumt på den tiden.

Vad tusan var det som fick LP-versionen av ”Mot nya höjder” att dröja tre år innan den kom ut? Det är ju magiskt lång tid då både inspelning och omslag redan fanns…

Limpan:
Det blev visst problem med testpressar och sånt. Och diverse kommunikationsproblem. Jag vet faktiskt inte så mycket, jag var i Nepal och irrade omkring i bergen, så det där vet nog de andra mer om...

Pärra:
Det som gjorde att det drog ut så på tiden var nog delvis att snubben/snubbarna på Unrest hade typ en miljard släpp på tur innan vår skiva, och även att två testpressar blev fel så till slut blev vi tvunga att skicka en ny master. Eftersom Limpan var den enda i bandet som hade en så fick vi snällt vänta tills han var tillbaka från sin Asienresa.

Hur känns samarbetet med Halvfabrikat records? Idag finns det ju tusentals ”skivbolag” som egentligen bara är en snubbe med en massa skivor under sängen, men Halvfabrikat kör väl på en ganska seriös nivå så vitt jag kan förstå?
 
Limpan:
Inget ont om snubbar (snubbor?) med skivor under sängen. Det är väl på ett sätt bättre än bolag eller band som försöker leka storfräsare med streckkoder, releaseplaner och hela kapitalistköret. Att vi släppt ett par skivor – inte alla - på Halvfabrikat har mest handlat om att det varit bekvämt; Danne som har Halvfabrikat har bett om att få släppa grejerna och eftersom han brukar vara snabb och pålitlig så har vi tackat ja. Vi är inget sånt här karriärband som sitter och kalkylerar och väger erbjudanden hit och dit; det viktigaste är väl att skivorna går att få tag på och att man inte blir blåst på konfekten. Kanske släpper vi nästa inspelning själva i ett fåtal ex för dom som är intresserade, vi får se...
 
Ni har aldrig funderat seriöst på att ge ut skivor på egen hand, så som många gör idag??

Limpan:
Har snackat om det ibland, men samtidigt så finns det ju en poäng att samarbeta med andra, om inte annat hjälper man ju varandra med nätverk och sånt, det krävs ju mycket tålamod, tid och polare om man ska orka göra allt själv... Är mer intresserad av att knåpa ihop riff, låtar, texter och omslag och lägger hellre energi på den biten. Vi försöker ändå sprida ut släppen lite, vi har ju släppt på lite andra bolag också. Tyvärr är ju inte folk så intresserade av att köpa skivor längre... så länge de inte kostar $250 på Ebay, då är det plötsligt jävligt intressant...
 
Hatar ni recensenter? Med tanke på låten ”Sen när blev vi ett crustband?” så står de inte högt i kurs. Är vi så hemska?
 
Limpan:
Äh, folk kan väl få recensera skivor. Det är väl egentligen den enda promotion, förutom livespelningar, som man får som punkband. Låten du syftar på heter ”Sen när blev vi ett grindband” och handlar väl egentligen snarare om samma sak som ”Det är bara svinen som hörs”, det vill säga folk som tror att de har något superviktigt att komma med bara för att de har lärt sig att använda ett tangentbord.

Var det roligare med punk innan internet?
 
Limpan:
Det är väl lite både och tänker jag... Internet har ju helt klart förändrat punkscenen, inte minst genom att den blivit global på ett helt annat sätt, vilket är grymt utifrån någon slags anarkoidealistisk synvinkel. Det är ju även lättare att kolla upp nya (och även gamla) band. Jag kan däremot tycka att det är lite surt att i och med att man får tillgång till så oändliga mängder musik och information så snuttifieras allt och tappar sin betydelse. Folk fastnar på youtube och sitter och lyssnar på Lasse Holms ”Canneloni Macaroni” istället för att upptäcka och uppmuntra nya band i det verkliga livet.

Jag kan sakna lite av den här känslan man hade som liten att bara köpa en okänd LP på grund av ett omslag eller ett bandnamn och sen falla pladask för det, eftersom man inte hade något annat att relatera till. Även fanzinescenen tycker jag var roligare när man var mindre. Det är ju lite väl omständigt att ta med sig ett webzine in på toan när man har en stationär dator... Men vad fan, saker förändras ju, det här är ju bara sentimentala lyxproblem och i det stora hela är nog internet bra...

Räddade punken er från livet?

Limpan: Från den värsta sortens svenne-banan-liv kanske? Jag vet inte...
 
Pärra:
Nej, tyvärr är man är ju tvungen att jobba, diska och betala räkningar trots att man lirar punk...

Vad är det som händer annars med bandet som man inte kan läsa om på internet?

Limpan: Det där internet vet jag inte så mycket om, men vi rullar väl på i vanlig ordning, upptagna med våra basala kroppsbehov... Putte flyttar snart till Italien för att leva ett ”Solens Mat”-liv, men vi har åtminstone planerat in en ny inspelning om bara några veckor som förhoppningsvis kommer bli fet. Vi har pratat löst om att släppa det som en split-LP med våra goda vänner i det vansinnigt skruvade och talangfulla Faster Katt. Vi har även en split 7” på gång med Bombstrike som D-takt & Råpunk förmodligen ska släppa, men den tycks dröja, ingen aning varför. Dessutom har vi ju även börjat spela live så smått och det kommer vi säkert fortsätta med, fast i maklig takt, så att folk inte tröttnar på oss. Annars? Ulf har köpt en båt, Pär har lika tôrra händer som vanligt och jag är väl som jag är...
 
Pärra: Förhoppningsvis kommer vi att genomföra den omtalade segelbåtsturnén någon gång i sommar, om Uffe får ordning på skutan dvs.

Frågor av Ted Dawidson.

http://cowmagazine.wordpress.com/